Höga berg..

och djupa dalar. De här två senaste dagarna har jag verkligen kastats mellan hopp och förtvivlan - fast tvärtom.
Jag fick ett fantastiskt bemötande på Sollefteå smärtmottagning. En grundlig undersökning som varade en och en halv timme - bara det..(I Sundsvall på smärtkliniken tog det 25 minuter och sen tack och hej.)
För smärtorna i rygg och ben ville man testa smärtblockader men domningen i foten är ett mysterium och läkaren hade inget förslag till behandling för den.

Så jag var rätt deppig när jag kom hem fast jag sagt att jag aldrig kommer att ge mig. Men när man hoppats så mycket så blir det en käftsmäll i alla fall. Försökte förtränga allt och koncentrera mig på sonens skolavslutning i dag istället.

Så ringer telefonen och det är min läkare i Sollefteå. Hon har pratat med överläkaren där och han föreslog att dom i alla fall ska testa att blockera smärtan i foten också om jag ville. OM  JAG VILLE???? Underbara människa!! Det är längesen jag var så glad. Tårarna sprutade. Det finns inga garantier men jag fick i alla fall hoppet tillbaka. Väntetiden är 6-8 månader men det skiter jag i så länge det rör sig i rätt riktning.

Skolavslutning och sommarlov. Jag önskar mina arbetskamrater och alla elever en lååång, skön och mycket välförtjänt ledighet.

"Man borde inte sova..

....när natten faller på ..." skrev Jeremias i Tröstlösa. Nej, det borde man verkligen inte. Jag önskar att jag inte behövde sova alls den här tiden på året. Jag vill stanna tiden och suga musten ur varenda timmes ljus som finns just nu. Det är en underbar tid med den skira grönskan, alla dofter och sen ljuset som som vi är så svältfödda på. Det vi längtar till under resten av året. Jag njuter i fulla drag. Naturen är medicin.

I morgon är det dags för mitt besök på Smärtmottagningen i Sollefteå. Något nervöst. Ska den omtalat duktige smärtläkaren där kunna göra något? Jag har ju valsat runt i vården ett år nu och än är det ingen som kan säga varför en del av min fot är domnad. Ibland tänker jag att det måste väl finnas någon/några fler i Sverige med samma problem men än verkar ingen av mina läkare stött på nån i alla fall.

Var nere i Sundsvall på sjukhuset för att prova ut skor med stel rullsula. Detta för att jag ska undvika att böja tån när jag går. Ska se om det hjälper något. I alla fall så ser jag rätt mycket nu när jag inte kan skynda mig utan går som en lus på en tjärsticka. Det tar ett tag att transportera sig genom dessa ofantligt långa korridorer och man möter många öden längs vägen. Synen av en mycket överviktig kvinna i rullstol fick min hjärna att snabbt spola upp bilder från min mellanstadietid. Kvinnan i fråga var några år yngre än jag och min bästa kompis och jag minns mycket tydligt att vi inte var speciellt snälla mot henne.Att se henne igen i den situationen gav en olustig känsla i hela kroppen. Brrr! Smsade min kompis och berättade att jag mött henne och hon mindes också. Så nånstans så måste vi ju ha vetat att vi gjorde fel. Klen tröst för den som blev utsatt.

Ett betydligt roligare möte såg jag på bussen ner till Sundsvall mellan en äldre herre och dam som råkade hamna bredvid varandra. Kul att sitta och tjuvlyssna när de först pratade lite försiktigt med varandra. Efterhand blev mannen allt djärvare och började dra historier och när vi klev av vid sjukhuset så hjälpte han henne av bussen och dom gick in tillsammans.Tänk om det var början på en romans?? Gjorde mig glad i alla fall - ända till jag mötte hon i rullstolen.

Som sagt - många öden får man se på ett sjukhus. Det får mig att bättre uppskatta det jag faktiskt har och det jag kan göra. Jag kan ju gå fast sakta och kortare sträckor. Men ändå.

Läste nånstans följande:
"Den som är frisk och får en sten i skon går väldigt illa efter ett tag, gnäller och vill inget hellre än att bli av med stenen.
Den som inte kan gå skulle bli överlycklig om han fick byta plats med honom."

Visst är det så.Men just nu vill jag jävligt gärna bli av med den där stenen i skon.

Så länge skutan kan gå....

Rehabilitering låter inte kul. Ändå så finns det ett hopp i ordet och det är det jag försöker fokusera på nu. Efter ett möte med arbetsgivare, Försäkringskassan, läkare och fack så känns det som att jag har kommit en bit på väg. En sjukskrivning utan ett mål är som att trampa runt i ett ingenting. Jag måste känna att jag på nåt vis ändå styr över vad som ska bli. Så gott det nu går.

Jag måste ha haft en enorm tur med både läkare (på vårdcentralen) och min kontakt på Försäkringskassan. Det har funkat alldeles utmärkt under den här tiden. Sen råder ju inte läkaren över vad experterna gör eller inte gör. Han har gjort vad han kunnat och remitterat mig runt och härnäst så är det alltså smärtkliniken i Sollefteå som står på tur. Min personliga kontakt på Fk har verkligen lyssnat på mig och visat en förståelse som jag är otroligt tacksam för. Hade aldrig varit där jag är i dag om jag hade måst fightas mot dom också. Det ska dom ha credit för. Tack!!

Så nu är det framåt som gäller. Det kan bli studier eller en försiktig återgång till jobb i höst..Vi får se. När jag dippar och tycker synd om mig själv så ska jag tänka på en dokumentär jag såg häromdagen om en man i Danmark som var sjuk i ALS. Totalförlamad och kopplad till respirator såg han som sitt kall att hjälpa andra ALS-sjuka att själva få avgöra om man vill leva vidare kopplad till respirator. Den rätten finns inte i dag i Sverige.
Den här mannen har levt 10 år med sin diagnos och anser sig ha ett rikt liv. Och vem kan avgöra det bättre än han själv?

Dokumentären heter "Mitt lyckliga liv som grönsak" och fick en verkligen att tänka till över begreppet lycka. Se den om ni kan på Svt Play. Vilken människa.

Det finns en sång av Evert Taube som jag avskydde som liten :"Så länge skutan kan gå...". Tyckte både att han och sången var gräslig. Så småningom när jag blev äldre och alltmer intresserad av sångtexter insåg jag vilken fantastisk sång  han skrivit. Läs och begrunda.







SÅ LÄNGE SKUTAN KAN GÅ Text & Musik: Evert Taube

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans.

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus, och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn,
och som fågeln på vågorna gunga?

Och vid motorernas gång,
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig;
Ding, ding, dong!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever, min vän,
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar
på böljorna blå.

Härlig är jorden

Trodde nog jag skulle få några fler kommentarer på mitt senaste inlägg om ångest men icke. Lite synd för det är alltid kul med reflektioner. Ser att många läser men antingen så vet man inte vad det är eller så är det för privat. Jag ser det ju inte riktigt från den synvinkeln. Kan jag hjälpa någon genom att skriva om mina egna erfarenheter så är jag nöjd. Då skiter jag fullständigt i vad folk tycker att man ska hålla för sig själv. Om alla gjorde det så skulle vi stå och stampa på samma fläck och det vill då inte jag i alla fall. Livet är för kort för det.

Nog gnällt om det.Det är vår och som vanligt så finns det massor jag vill göra ute. Även om jag inte kan ränna runt som förr så får jag fokusera på det jag faktiskt kan göra. Om jag kan vara i stunden så finns det massor av saker att njuta av. Man kan ju faktiskt stå på knä eller ligga o rensa ogräs. Problemet är att när jag börjar gräva så får jag hjälp av Alice - och hon gräver djupt och fort och inte där jag vill. Skulle bli en utmärkt lavinhund.

För några år sedan när jag var i mitt esse så planterade jag doftväxter hej vilt med tanken att det alltid skulle finnas något som doftade och blommade hela sommaren. Men det som då var litet och tanigt har nu tagit över det mesta utrymmet i rabatterna och nu måste det till både en nyplanering och nyplantering.

Apropå doft så ska vi byta brädfodring på västersidan av huset i år och då ryker mitt favorithörn där jag suttit så många försommarkvällar på min "ljugarbänk" under blommande, ljuvligt doftande kaprifol med ett glas vitt. Vi har sol hela dagen men det är när den dalar där i väster på kvällen och det börjar bli lite kyligare - som kaprifolen formligen däckar en med sin doft. Det är korta stunder men det gör mig lycklig bara att tänka på dom.

För det är det lilla som är det stora i livet var det någon klok som sa.

Kerstin Stjärne har skrivit en bok - "Härlig är jorden" -om sitt arbete med att anlägga en kryddträdgård. Rekommenderas verkligen till den som är intresserad av växter och dofter. Hon har med en liten dikt där som så bra beskriver känslan.

Åter till sinnena
" Det är förstås en flykt
men ännu mera en tillflykt,
till jorden och dess frön,
till nävarna och näsan,
till sin egen botten"

Bättre kan det inte sägas.

Kvällsfunderingar om liv och död

Då har alla lammat och det har gått över förväntan. 16 st totalt varav en dödfödd. I går när vi kom ut på morgonen så hade den sista tackan lammat. Hon hade två lamm och för den ene kunde vi inget göra. Han hade förmodligen dött strax efter eller redan innan födseln. Det är sånt man vet att det troligen kommer att hända men det känns i alla fall. Precis som vid slakten.

Egentligen är jag en rätt usel farmare för jag tycker det är skitjobbigt när det är dags för slakt. Har alltid tyckt det. Jag har inga problem med att äta köttet från mina egna djur men själva slaktögonblicket vill jag helst förtränga även om jag inte ens är med då. Det är lite att leva i förnekelse för det är ju priset för att leva med djur - antingen det är får, hund eller nåt annat. En dag är det dags att säga tack och adjö. För bagglammen och några av dom gamla tackorna är det redan i höst.Trösten är att dom får ha det bra ända in i det sista.

Nu är klockan 22.30 och det är dags för flasklammen att få kvällsslurken ur nappflaskan. Dom njuter och jag med. Och hösten är långt borta.

Bäääbisar överallt..

...känns det som när man kommer in i fårhuset. Alla har lammat utom en och i dagsläget är det 14 st raringar som skuttar omkring därinne.Dom växer fort som attan och efter en vecka börjas det stångas. Bagglammen är dessutom flera i år och dom är snabba på att mäta sina krafter. Ett och annat lammrace får man också se när flera stycken hoppar fyrfotahopp tvärs över ströbädden.

Det har gått fantastiskt bra hitintills. Tre st har fått stödmatas men alla ser friska och glada ut och det är ovanligt. Tur i oturen att jag varit hemma så jag kunnat ha lite koll på dom under dagarna. Bra för dom och bra för mig. Nånting annat att lägga tankarna på. Folk kommer med sina barn och vill kolla och det är alltid lika roligt .Djur och ungar hör i hop och jag är mycket tacksam för att det fått vara så i vår familj. Inga allergier.

Sen har vi ju en liten Alice som tidigare legat utanför fårhuset och vägrat komma in. I samma stund som  första lammet anlände så var hon inne och sen dess har hon full koll på dom.Tror det väcktes lite moderskänslor för hon vill vara med hela tiden när jag matar "Ullrik" och hans fostersyskon med nappflaska.

Snart är det dags för betessläppning och det känns alltid underbart att se dom sticka i väg på sitt första gröna bete för året. Det lär bli nån gång i senare delen av maj. Sköna maj välkommen...men först en Valborgsmässoeld.

Alice inspekterar

Mysigt med lite sol o värme

Ångest,

Ångest är min arvedel...skrev Per Lagerqvist. Nej Gud förbjude att det vore så. Men nog har det varit en del av den varan under året som sjukskriven. För nu har det snart gått ett helt år. Det känns ofattbart. Jag hoppas att jag  nån gång ska se den här perioden som en milstolpe då allt vände till det bättre. För bättre har det ju blivit och det kunde jag aldrig föreställa mig när det var som värst.

Vi använder oss ofta av ordet ångest på ett slarvigt sätt. "Jag fick sån ångest när jag....bla bla bla....". Helt fel. Det är ingen ångest. Den som haft en panikångestattack vet vad jag menar. Men tyvärr förstår man inte det förrän det drabbar en själv. Och det är vidrigt. Riktigt, riktigt vidrigt.

När jag inte längre kunde gå som jag ville och smärtan var oförklarlig så föll även den mentala biten. Kontrollfreaken hade plötsligt noll koll.

För att försöka förklara känslan skrev jag en kort dikt:

 Ångest

"När den varma vågen

 sköljer genom mitt inre,

 står jag maktlös

 Jag sveps med

 ut i Helvetets Hav"

För precis så känns det - och där kan man få simma runt ett tag. Men det går att nå stranden - tackolov. Hoppas det kan trösta någon som fortfarande kajkar runt därute.

Bä, bä vita lamm..

.blev det inte - dom blev spräckliga. Precis som jag sa förut så lammar dom när man minst anar. I går kväll syntes inget särskilt och så i morse hade två tackor lammat. Två lamm var av vardera sort. Den äldre tackan tog hand om sina direkt. Slickade dom torra vilket är signalen till att mjölkproduktionen sätts igång och sen funkar det oftast som det ska. Får har ju bara två spenar så det är ju perfekt när det blir två lamm. Då vet man att ingen blir utan mjölk. Även om dom oftast klarar en till - tillgång och efterfrågan - mjölken produceras allteftersom den dricks.

Detta är en liten dam - ännu så länge namnlös.Hon och hennes brorsa hade turen att få en mamma som varit med förut.

Värre var det med den andra tackan som var förstagångslammare. Hon fick nog en chock och rusade runt utan att göra en ansats att slicka dom rena. Minsta försök från deras sida att försöka få sig en skvätt mjölk möttes av en spark eller en rejäl knuff. Det brukar bli flasklamm när sånt händer och det kan ju verka gulligt men är rätt arbetskrävande - så det vill man undvika. Därför gör vi nu ett sista försök och låter henne stå uppbunden några dagar ensam med lammen. Hon började att slicka lite försiktigt på dom och har vi tur går det vägen och dom kan förenas med flocken.

Det känns som det här kan bli rätt svettigt om dom ramlar in i den här farten. Sju stycken kvar som ska lamma. Det blir trångt om saligheten.Men gulliga är dom.

Fredagen den 13.e..

...för 50 år sen föddes min bättre hälft. Det är ju så att man fyller femtio på den veckodag som man föddes. Nåväl, det har ju gått rätt bra för honom - han är ju gift med mig. Eller hur var det nu...? Själv är jag onsdagsbarn och det är ju mindre bra om man ska tro den gamla ramsan ("Onsdagsbarn är född till ve").  I all fall är det kalas i dag men bara ett mindre. Vi sparar partyt till sommaren.

Ett säkert vårtecken - tranorna har landat på vår lägda (åker). Dom är alltid tre till antalet så jag är rätt säker på att det är samma tranor som kommer tillbaka varje år. Vi hörde deras trumpetande när dom annonserade sin ankomst i morse. Att dom är tre har satt igång min fantasi. Är det så att en har tappat sin make/maka och förblir ensam resten av sitt liv? För det är ju det fågelkännarna alltid sagt - att fåglar är varandra trogna in i döden och i så fall även efteråt. Eller kan det vara så att dom är bigamister? Eller homosexuella? Jag har ju aldrig sett några ungar och har ingen koll på vilket kön dom har. Någon som har en förklaring?
I alla fall så blev det ett kort möte för Alice (hunden) fick syn på dom och sen var det kört. Kan ju inte banna henne heller för hon är ju ändå en fågelhund.

Förra helgen tog en fågelskådare hand om en utmattad lappuggla som vi hittade sittandes i kanten av vägen. Glädjande nog så repade den sig och i dag ska den släppas på samma ställe. Det är en mäktig syn att se dom flyga i väg med sina stora vingar. Och inte ett ljud hörs..

Here we go again

Ja då var vardagen tillbaka och jag står mittemellan två festligheter. Bröllopet som var kanonfint och stundande kalas för min lagvigde. Efter ett besök på vårdcentralen i dag så gjorde min utredning dessutom en riktig u-sväng då jag tillsammans med koordinatorn på vårdcentralen kom fram till att smärtrehab inte alls är något för mig. Puh.

Smärtrehab är till för att lära sig mentalt att hantera smärta. Stressreducering, psykologsamtal etc etc.. Det är säkert kanon på många sätt. Men faktum kvarstår ju att efter dom veckorna har jag fortfarande en fot som jag inte kan gå på och jag VÄGRAR acceptera att det inte går att göra nåt åt det! Alltså - nästa instans - remiss till smärtkliniken i Sollefteå där man jobbar på ett annat sätt. Summa sumarum : Man måste vara alert för att orka vara sjuk. Nu börjar tre månader av väntan igen. Andas....

Till något roligare. Fåren har tjockat på sig och juvren har börjat fyllas upp. Det är inte långt borta nu och jag öppnar dörren till fårhuset nästan med andakt varje morgon.Vet sen förut att dom passar på att lamma när man inte är där. Det ska bli så kul med lamm igen. Det hör våren till - liv.....

Blandad kompott

Summerar min dag efter att ha träffat smärtläkaren.  Ja vad säger man? "Bryt i hop och kom igen?" Hade trott att det på något (och snabbare ) sätt skulle gå att dämpa smärtan i foten - typ blockader. Icke. Och dessutom var alla mina ortopediska inlägg värdelösa enligt läkaren. De dämpar inte smärtan. Nej tack, det har jag märkt redan. "Konstruera egna för det finns inte det du behöver". Va?? Hade trott att ortopedtekniken kommit längre år 2012. Tur att jag lever med Oppfinnar-Jocke ändå. Fixar han nåt så får det bli till att ta patent på det. Måste ju finnas fler än jag med samma fel.

Nog gnällt om det. Jag åkte bara ner några pinnhål på stämningsstegen. Det blir i alla fall 6 veckor på smärtrehab framöver. Hoppas och tror att det ger mer att få en komprimerad behandling än att gå nån gång i veckan hos en sjukgymnast. Positivt var också att läkaren sa att skadan kan läka ut inom 2-3 år. Därför så ska jag försöka att fokusera på det och inte ta ut nåt skit i förskott. T ex hur sjutton jag ska kunna jobba som lärare då jag hasar mig fram i snigelfart. "Blott en dag...."

Nej, nu ska jag försöka förtränga det här en stund för nu stundar dotterns bröllop till helgen. Säger som dom i Trolltyg i Tomteskogen :

"..... Nu ska det bli ett bröllop.
      Vi gör oss klara för ett bröllop.
      Det blir en la-di-la-da
      dagen lång bröllopsfest "

Ska bli kul.

Smärta

Hur beskriver man smärta egentligen?. Idag blev jag fortsatt sjukskriven till sista maj. Då ska förhoppningsvis smärtläkaren ha kommit på vad man kan göra och ha satt in en behandling. Smärtblockader kanske...jag vet inte. I alla fall så skall två frågeformulär om smärta fyllas i innan jag åker ner till Sundsvall. Vår förkärlek för att gradera allt enligt skalor - även smärta. Även andra frågor förekommer som:

"Hur stor chans tror Du att du har att kunna arbeta om sex månader?"
0 =ingen chans                                                                       10 = mycket stor chans

Hur ska jag veta det?? Det beror väl alldeles på vad jag får för hjälp antar jag. Jag gör vad jag kan men vad dom gör det kan väl inte jag veta . Eller...??

Tror nog att jag är optimist och sätter en sjua på den i alla fall.

Tänker på om någon skulle bett mig gradera smärta när jag födde barn."Hur ont har du nu på en skala mellan ett och tio?" Den personen har inte varit vid liv i dag kan jag säga.

Att beskriva smärta är svårt. Den kan vara molande, huggande, gnagande, stickande...You name it. Och det är ju bara den som känner den som vet hur det är. Det psykologiska spelar ju också stor roll. Om man har en nerv eller flera i kläm så säger det ju sig själv att det blir ännu värre vid stress för då dras ju musklerna i hop. Och vem är inte stressad i dag?

Så kära doktorn - jag gör vad jag kan för att inte stressa. Hoppas du kan fixa resten...

Äntligen

..en tid hos smärtläkare i Sundsvall. Den andra april är det dags och då har det tagit tre månader sedan remissen anlände dit. Det går inte snabbt det här - det kan man ju lugnt konstatera. Hela karusellen startade den 17 maj i fjol. Då gick jag ut från mitt jobb i tron att jag skulle vara borta några dagar. Vad lite man vet.

Ändå är jag glad över att ha blivit tagen på allvar och att jag sluppit slåss mot Försäkringskassan också. Det är räcker så bra till ändå med alla funderingar och vånda. Jag är inne i en utredning och nu är nästa anhalt hos smärtläkaren. Vågar inte hoppas på för mycket men ger mig - det gör jag aldrig. Jag ska kunna gå som vanligt igen.

Under tiden försöker jag ta vara på ljusglimtarna och inte falla ner alltför mycket i självömkan. Nu ser jag närmast  fram emot påsken- min favvohögtid- då min dotter gifter sig. Där försöker jag lägga mitt fokus och inte skåda alltför långt in i framtiden. Ett riktigt vårbröllop.Det ska bli jättekul.

Fårklippning..

är en liten försmak av våren. Nu var det dags och det blir samtidigt ett tillfälle att kolla om alla är dräktiga och ser ut att må bra. En hälsokontroll helt enkelt. I år bestämde vi oss för att leja bort hela proceduren. Det har sin charm att klippa själv men tar mycket längre tid och är ryggknäckande för en ovan.Vi hade beräknat att lammen skulle komma först i slutet av april men har troligen räknat fel - en ser ut att snart vara på gång. "Valle" har tydligen gjort det han skulle. Det här har jag saknat och längtat efter. Snart kommer dom. Det är något speciellt...

   En nyklippt Valdemar blev plötsligt så liten.




  Nu åker vinterskruden av. Lika härligt varje gång.