Sommarminnen

Vilken fantastisk maj det har varit. Fast jag sett våren komma från insidan av mitt fönster så har det känts helt underbart. Kanske är det till och med så att man uppskattar det ännu mer då. Man vill ju oftast ha det man inte kan få och det enda jag önskar just nu är att kunna kliva ner på foten, öppna dörren och gå ut. Inget mer. Av rädsla för att vingla till på kryckor och sätta ner foten så har jag valt att åka rullstol de här veckorna. Vis av erfarenhet efter fotoperationen 2008. Nu har jag drömt om hur jag sprungit på foten och sabbat allt - huuu!

Nog om det. I år går yngste sonen ut sexan och därmed är det sista gången vi deltar i avslutningsfirandet på Älandsbro skola. Den skola där vi själva har gått, alla våra barn och alla våra syskon. Det känns lite vemodigt. Minns mina avslutningar som det var igår. Speciellt i fyran då jag fick sjunga solo "Nu grönskar det..." för hela skolan och alla föräldrar. Har väl aldrig varit så nervös i hela mitt liv... Hur kunde man utsätta ett barn för nåt sånt? Jag vågade inte protestera. På så sätt har det ju verkligen gått framåt. I dag skulle en unge bara totalvägrat.

Ett annat minne är när min syster tränade på en dikt som hon skulle läsa på en avslutning. Jag har haft lätt att komma ihåg texter och den här dikten av Erik Lindorm är så vacker och rymmer på nåt sätt alla sommarkänslor. Den fastnade verkligen.

"Sommardag"

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

 

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

 

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

 

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

 

Precis så känns det  när det är som bäst. Och det är dom stunderna man ska spara på.

¨Små, lätta moln....

Ja, då har det gått en vecka sedan operationen och jag är hemma igen med foten i paket. Inget gips blev det denna gång utan bandage plus en aluminiumskena som ska stabilisera foten. Om två veckor är det dags att ta stygnen och då är det bara att sätta sig på tåget till Stockholm igen. Skenan byts ut mot en walking-ortos men jag får fortfarande inte kliva ner på foten. Så det blir sex veckor ömsom i rullstol och med kryckor.

Är så sugen att gå ut i finvädret men vågar inte vingla i väg ensam på kryckor utför vår provisoriska trappa. Det vore bara korkat. Lite har jag lärt mig av operationen jag gjorde 2008 då jag både gick på och körde bil med gipsskena. Resultatet blev inte så bra .

Så nu laddar jag med böcker samtidigt som jag dirigerar de mina från soffan. Alice ser lite deppad ut för att hon inte får ligga bredvid mig, men jag har velat eliminera allt som skulle kunna orsaka en infektion.Vill inte behöva åka akut till Sundsvall. Så hon får tåla sig ett tag till.

För att stilla ett rastlöst sinne så har jag under en ganska lång tid nu förtom qigongen använt mig av relaxappar. Tycker att de är kanonbra och för närarande är det Andrew Johnson's appar som gäller. Han har gjort ett flertal som inte är alltför dyra så man kan variera lite. Det sista jag gör på kvällen är att plugga in lurarna och sedan somnar jag omgående till hans fantastiska röst. Jag gillar skarpt hans dialekt - tror han är skotte. En annan som också gjort bra relaxappar är Glenn Harrold. Kan varmt rekommendera båda två.

Kollar ut genom fönstret på en blå himmel med små, lätta moln..Fina, underbara maj med vitsippor, hägg och all den skira grönskan och doft av vår. Lycka.

Två år...

Den "syttende mai" är det två år sedan jag gick hem från jobbet i tron  att jag skulle vara sjukskriven några dagar. Så fel jag hade. Mina cirklar rubbades verkligen och en två år lång berg- och dalbana fysiskt och mentalt tog sin början.

Det jag saknat mest är promenaderna. Att bara få ta Alice i kopplet och gå när jag vill och hur långt jag vill. Det är en sån frihet. Och att dansa. Att vara ensam hemma har inte alls varit så hemskt som många sagt.Tvärtom har jag njutit av tystnaden - en bristvara i dag. Med en - med svenska mått mätt- stor familj och ett yrke där var och varannan är halvdöv efter ett halvt yrkesliv - så kanske jag behövde vara ensam. Jag är nog egentligen en social eremit.

Helt klart är i alla fall att jag ska börja lyssna bättre på min kropp när den säger ifrån. Den (foten) sa egentligen stopp redan ett och ett halvt år innan jag blev sjukskriven. Men det går ju att förtränga saker - ett tag i alla fall.

Med bara en dag nu fram till operation så känns det som att det finns en chans att jag ska vara på banan i höst igen. Lyckas detta så tar jag andra foten nästa år. Den har fått ta en hel del stryk också under den här tiden.

Efter att ha krigat och formligen bombarderat sjukvården med brev så gav det till sist resultat. Jag får min operation utförd i Stockholm men betald av landstinget. Jag kunde knappt tro det när de ringde från ortopeden i Sundsvall och talade om det. Min skalle hade redan börjat formulera ett överklagande av ett avslag :).

Så med ens så blev allt lite lättare även om jag fortfarande har lite vånda över själva operationen. Men nu är det bara att tuta och köra och samtidigt släppa kontrollen - hur nu det går till. Jag ser fram emot midsommar då  jag slängt kryckorna och går för egen maskin. På en fot som inte har en osynlig sten inunder och där domningar är ett minne blott. YIPPIE!!!!!

Ha det gott alla och njut av underbara maj!

Snart dags...

Nu är det betsämt ett datum för operationen - 30 april- av alla dagar (!!). Trodde de flesta läkare gick hem tidigt på Valborgsmässoafton men inte på Sophiahemmet i alla fall. Måste erkänna att jag är nervösare än jag någonsin varit inför en operation - och jag har ju gjort ett antal. Kontrollfreaken i mig tycker dock att det är bra att få vara med och styra lite grand igen. Vi åker ner dagen innan med tåg och bor alldeles i närheten av Sophiahemmet. Jag övernattar en natt där och sedan är det tåget hem på första maj (Enda tåg jag får vara med i den dagen - haha). Folk undrar över varför vi åker tåg men det går faktiskt fortare bara man väl tråcklat sig in på det med rullstol och allt.

Så nu är det full fart med provtagningar och andra förberedelser. En månad går fort och jag vill att det ska gå så smidigt som möjligt. Sex veckor på kryckor med två återbesök. Bökigt men det får gå. Nu är det bara att fokusera på att det ska läka bra.

Talade förresten i telefonen med den förste läkaren på ortopedmottagningen i Sundsvall. Han som avfärdade mig första gången efter att inte ha sett något på röntgen. Jag hade skickat alla papper från Sophiahemmet och bett om en telefontid med honom. Av den enda anledningen att jag behövde hans medgivande för att få landstinget att betala min operation.

Han medgav att läkaren på Sophiahemmet var duktigare och att han själv inte kunde utföra den här operationen men trodde inte att klinikchefen på Sundsvalls sjukhus skulle godkänna och bevilja betalningen. Han skulle göra ett försök genom att skicka mina papper till honom men trodde inte att det skulle hjälpa.

Kontentan i så fall är att patienter som man inte kan diagnostisera själv får försöka hitta en diagnos  och läkare privat via nätet. Patienten får sedan bekosta hela rubbet själv.

Är det så det ska vara? Är det ok? Det betyder att folk som inte har möjlighet att låna pengar får bli sjukpensionärer eller hur har man tänkt sig ....? Det är i alla fall inte ett sånt samhälle jag vill ha. Kanske borde bli politiker?

Så nu är det att vänta och se om jag får något svar från klinkchefen innan 30:e april. Det kan ju hända att det blir ett positivt besked från honom men hursomhelst så blir operationen av och det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet. Sen får det bli som det blir med det andra. Det är begynnande vår och även om den blir på kryckor så är det - UNDERBART!

Äntligen....

..händer det något i rätt riktning. Hemma nu efter att en snabbvisit till huvudstaden och konsultation hos en privat klinik i fotkirurgi. Tror att jag hamnat i nåt slags chocktillstånd. Säger som Gösta Linderholm ".....man åker jojo mellan skratt och gråt". Det gååår att fixa med en operation. Jag som sagt aldrig mer efter den sista misslyckade operationen av vänsterfoten, måste nu tänka om och framför allt - tänka positivt. Det kan tyckas löjligt men tänk efter - vi vill gärna kunna gå och röra oss utan problem. Och som läkarna på Sollefteå smärtmottagning sa :"Oskuret är bäst". Ja, visst är det så. Men om valet är att inte kunna gå som folk måste man ju chansa....

Under mina två års valsande i vården har jag mött alla kategorier av läkare.Allt från  arroganta och nonchalanta till människor som brinner för att hjälpa. Därför kan man inte såga vården rakt av för att man inte hittat rätt på en gång, men det är jävligt jobbigt. Från att ha mött en smärtläkare med storhetsvansinne (?) i Sundsvall som jag helst skulle vilja strypa, så har jag träffat underbara smärtläkare på det lilla, lilla sjukhuset i Sollefteå. Så mycket kunnande med ett fantastiskt bemötande. Rekommenderas varmt. Tack Dagmar Veraksits och Mauritz Johansson, ni borde hålla kurs för smärtläkaren i Sundsvall. Och hallååå alla politiker- Sollefteå sjukhus ska INTE läggas ner!

Inom ortopedin har jag träffat en läkare i Sundsvall som gav mig en röntgen - inte fann något på den och avfärdade mig efter fem minuter i telefonen. "Ja, du kan få en second opinion hos en kollega här på sjukhuset".
"Nej, tack. Jag kan inte gå och jag vill inte träffa din kollega. Jag vill till Umeå för en ny bedömning"
 Tyvärr hittade man ju inte orsaken där heller men så har det fortsatt - runtrunt.

Under den här tiden ska man dessutom försöka hantera Försäkringskassan. Jag har haft tur hittills - så jag ska inte klaga. Jag är dessutom en lyckligt lottad männsiska med stor familj, släkt och nära vänner som verkligen bryr sig om mitt väl och ve. Men jag tänker på alla ensamma, sjukskrivna. Vem hjälper dom??

Kontentan av det hela är att jag - som är emot alla privata sjukförsäkringar (och givetvis inte tecknat nån sån) - måste böja ner mig och söka privat sjukvård. Det innebär kanske också att jag får betala hela operationen själv (ca 65 000) för att komma på fötter (haha) och
i arbete igen. Jag vill att ALLA ska kunna få bra sjukvård och jag betalar gärna lite mer i skatt för det. För just nu känns det som att den allmänna sjukvården är i en rejäl utförsbacke och inget ser ut att göras för att vända på den trenden. Tänker på och saknar min pappa som alltid värnade de små och svaga i samhället. Han skulle ha gått i taket och politikerna skulle fått det hett om huvudet. Han skrädde inte orden. Miss you <3.

I alla fall har jag träffat en jättefin läkare som har förklarat vad som måste göras med min fot. Lite kapa här, steloperera och korta senan där...Sex veckors sjukskrivning och sen "back on track" - förhoppningsvis. Någon sa :" Man måste vara stark för att vara sjuk". Verkligen. Eller som Mark Levengoods mormor (?) sa: "Det är bara att bryta ihop och komma igen". Jag gör det ideligen - bryter ihop och kommer igen.

Ett stort hjärta till min familj och släkt, nära och kära vänner på Alla Hjärtans Dag. Puss o Kram på er <3! Utan er är jag ingen.