Två år...

Den "syttende mai" är det två år sedan jag gick hem från jobbet i tron  att jag skulle vara sjukskriven några dagar. Så fel jag hade. Mina cirklar rubbades verkligen och en två år lång berg- och dalbana fysiskt och mentalt tog sin början.

Det jag saknat mest är promenaderna. Att bara få ta Alice i kopplet och gå när jag vill och hur långt jag vill. Det är en sån frihet. Och att dansa. Att vara ensam hemma har inte alls varit så hemskt som många sagt.Tvärtom har jag njutit av tystnaden - en bristvara i dag. Med en - med svenska mått mätt- stor familj och ett yrke där var och varannan är halvdöv efter ett halvt yrkesliv - så kanske jag behövde vara ensam. Jag är nog egentligen en social eremit.

Helt klart är i alla fall att jag ska börja lyssna bättre på min kropp när den säger ifrån. Den (foten) sa egentligen stopp redan ett och ett halvt år innan jag blev sjukskriven. Men det går ju att förtränga saker - ett tag i alla fall.

Med bara en dag nu fram till operation så känns det som att det finns en chans att jag ska vara på banan i höst igen. Lyckas detta så tar jag andra foten nästa år. Den har fått ta en hel del stryk också under den här tiden.

Efter att ha krigat och formligen bombarderat sjukvården med brev så gav det till sist resultat. Jag får min operation utförd i Stockholm men betald av landstinget. Jag kunde knappt tro det när de ringde från ortopeden i Sundsvall och talade om det. Min skalle hade redan börjat formulera ett överklagande av ett avslag :).

Så med ens så blev allt lite lättare även om jag fortfarande har lite vånda över själva operationen. Men nu är det bara att tuta och köra och samtidigt släppa kontrollen - hur nu det går till. Jag ser fram emot midsommar då  jag slängt kryckorna och går för egen maskin. På en fot som inte har en osynlig sten inunder och där domningar är ett minne blott. YIPPIE!!!!!

Ha det gott alla och njut av underbara maj!

Snart dags...

Nu är det betsämt ett datum för operationen - 30 april- av alla dagar (!!). Trodde de flesta läkare gick hem tidigt på Valborgsmässoafton men inte på Sophiahemmet i alla fall. Måste erkänna att jag är nervösare än jag någonsin varit inför en operation - och jag har ju gjort ett antal. Kontrollfreaken i mig tycker dock att det är bra att få vara med och styra lite grand igen. Vi åker ner dagen innan med tåg och bor alldeles i närheten av Sophiahemmet. Jag övernattar en natt där och sedan är det tåget hem på första maj (Enda tåg jag får vara med i den dagen - haha). Folk undrar över varför vi åker tåg men det går faktiskt fortare bara man väl tråcklat sig in på det med rullstol och allt.

Så nu är det full fart med provtagningar och andra förberedelser. En månad går fort och jag vill att det ska gå så smidigt som möjligt. Sex veckor på kryckor med två återbesök. Bökigt men det får gå. Nu är det bara att fokusera på att det ska läka bra.

Talade förresten i telefonen med den förste läkaren på ortopedmottagningen i Sundsvall. Han som avfärdade mig första gången efter att inte ha sett något på röntgen. Jag hade skickat alla papper från Sophiahemmet och bett om en telefontid med honom. Av den enda anledningen att jag behövde hans medgivande för att få landstinget att betala min operation.

Han medgav att läkaren på Sophiahemmet var duktigare och att han själv inte kunde utföra den här operationen men trodde inte att klinikchefen på Sundsvalls sjukhus skulle godkänna och bevilja betalningen. Han skulle göra ett försök genom att skicka mina papper till honom men trodde inte att det skulle hjälpa.

Kontentan i så fall är att patienter som man inte kan diagnostisera själv får försöka hitta en diagnos  och läkare privat via nätet. Patienten får sedan bekosta hela rubbet själv.

Är det så det ska vara? Är det ok? Det betyder att folk som inte har möjlighet att låna pengar får bli sjukpensionärer eller hur har man tänkt sig ....? Det är i alla fall inte ett sånt samhälle jag vill ha. Kanske borde bli politiker?

Så nu är det att vänta och se om jag får något svar från klinkchefen innan 30:e april. Det kan ju hända att det blir ett positivt besked från honom men hursomhelst så blir operationen av och det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet. Sen får det bli som det blir med det andra. Det är begynnande vår och även om den blir på kryckor så är det - UNDERBART!