Sommarminnen

Vilken fantastisk maj det har varit. Fast jag sett våren komma från insidan av mitt fönster så har det känts helt underbart. Kanske är det till och med så att man uppskattar det ännu mer då. Man vill ju oftast ha det man inte kan få och det enda jag önskar just nu är att kunna kliva ner på foten, öppna dörren och gå ut. Inget mer. Av rädsla för att vingla till på kryckor och sätta ner foten så har jag valt att åka rullstol de här veckorna. Vis av erfarenhet efter fotoperationen 2008. Nu har jag drömt om hur jag sprungit på foten och sabbat allt - huuu!

Nog om det. I år går yngste sonen ut sexan och därmed är det sista gången vi deltar i avslutningsfirandet på Älandsbro skola. Den skola där vi själva har gått, alla våra barn och alla våra syskon. Det känns lite vemodigt. Minns mina avslutningar som det var igår. Speciellt i fyran då jag fick sjunga solo "Nu grönskar det..." för hela skolan och alla föräldrar. Har väl aldrig varit så nervös i hela mitt liv... Hur kunde man utsätta ett barn för nåt sånt? Jag vågade inte protestera. På så sätt har det ju verkligen gått framåt. I dag skulle en unge bara totalvägrat.

Ett annat minne är när min syster tränade på en dikt som hon skulle läsa på en avslutning. Jag har haft lätt att komma ihåg texter och den här dikten av Erik Lindorm är så vacker och rymmer på nåt sätt alla sommarkänslor. Den fastnade verkligen.

"Sommardag"

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

 

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

 

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

 

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

 

Precis så känns det  när det är som bäst. Och det är dom stunderna man ska spara på.

¨Små, lätta moln....

Ja, då har det gått en vecka sedan operationen och jag är hemma igen med foten i paket. Inget gips blev det denna gång utan bandage plus en aluminiumskena som ska stabilisera foten. Om två veckor är det dags att ta stygnen och då är det bara att sätta sig på tåget till Stockholm igen. Skenan byts ut mot en walking-ortos men jag får fortfarande inte kliva ner på foten. Så det blir sex veckor ömsom i rullstol och med kryckor.

Är så sugen att gå ut i finvädret men vågar inte vingla i väg ensam på kryckor utför vår provisoriska trappa. Det vore bara korkat. Lite har jag lärt mig av operationen jag gjorde 2008 då jag både gick på och körde bil med gipsskena. Resultatet blev inte så bra .

Så nu laddar jag med böcker samtidigt som jag dirigerar de mina från soffan. Alice ser lite deppad ut för att hon inte får ligga bredvid mig, men jag har velat eliminera allt som skulle kunna orsaka en infektion.Vill inte behöva åka akut till Sundsvall. Så hon får tåla sig ett tag till.

För att stilla ett rastlöst sinne så har jag under en ganska lång tid nu förtom qigongen använt mig av relaxappar. Tycker att de är kanonbra och för närarande är det Andrew Johnson's appar som gäller. Han har gjort ett flertal som inte är alltför dyra så man kan variera lite. Det sista jag gör på kvällen är att plugga in lurarna och sedan somnar jag omgående till hans fantastiska röst. Jag gillar skarpt hans dialekt - tror han är skotte. En annan som också gjort bra relaxappar är Glenn Harrold. Kan varmt rekommendera båda två.

Kollar ut genom fönstret på en blå himmel med små, lätta moln..Fina, underbara maj med vitsippor, hägg och all den skira grönskan och doft av vår. Lycka.